Finalen i Mitt i Cupen blev inte riktigt som vi tänkt oss. Det bländande offensiva spel vi presterade under semifinalhelgen var som bortblåst och Järva stod till slut som segrare med 38-45.

Vår game plan var väldigt enkel – att få stopp på Järvas trepoängsskytte. När de väl kommer in i ”zonen” brukar de vara väldigt effektiva i sitt distansskytte. I offense handlade det bara om att spela vårt eget spel.

Defensivt gjorde vi också ett mycket bra arbete. Järva satte en trea i första halvlek, vi hängde med i vår 2-3 zon och jobbade föredömligt i den defensiva returtagningen. Ställningen var 7-7 efter första perioden och 16-13 i halvtid. Med 13 insläppta poäng kan man inte direkt klaga på försvarsspelet.

Problemet satt i det offensiva spelet, där vi gjorde många turn-overs som vi normalt inte gör. I halvtid pratade vi om att vi måste försöka spela lugnt i offense och fortsätta att vara lika hungriga i defense. Förhoppningsvis skulle finalnervositeten ha försvunnit nu efter en halvlek.

I början av tredje perioden såg det ut att lossna för oss. Poäng från Viveca Larsson, Angelica Onevi och Viveca igen ger oss en ledning på 7 poäng. Järva krymper ledningen till 3 poäng, men då gör Therese Pettersson 7 raka poäng för oss och vi har åter igen ett litet grepp om matchen. I slutet av perioden är ställningen 31-23 när Järva sätter en runner-trea ”at the buzzer”. En trea som kändes väldigt tveksam, flera av våra spelare på bänken reagerade och tyckte att skytten var långt innanför trepoängslinjen. Efter att ha tittat på videon kan jag bar konstatera att de hade rätt. Det skulle ha varit en tvåa, men domarna är ju inte heller mer än människor.

I och med Järvas trea svängde momentum i matchen. De startar sista perioden med ett 6-0 ryck. Via ett straffkast från Stina Hed kvitterar vi till 32-32, men Järva gör 4-0 i ett nytt miniryck. Järva foular en hel del och vi får gå till straffkastlinjen och har chansen att gå ikapp och förbi, men sätter bara 1 av 6 straffkast. Faktum är att det dröjer ända till periodens sista minut innan vi för vårt första spelmål och sista perioden förlorar vi med 7-17.

Vårt försvar kan vi som sagt inte klaga på, släpper vi bara in 45 poäng så ska vi vinna. Faktum är att vi under säsongen bara har förlorat en match när vi har släppt in så pass lite poäng, och det var mot Alvik i U20-serien (förlust 43-41). Viljan och intensiteten i defense var t.o.m. mycket bra. Dock så var det uppenbart att vi hade fått lite finalfrossa och i anfallsspelet spelade nerverna oss spratt gång på gång. Det avspeglade sig framför allt i turn-overs vid insidepassar och outletpassar till guards efter defensiv returtagning, och kanske mest av allt i straffkastskyttet. Vi satte 9 av 29 straffkast och i princip hade det räckt att vi hade varit 50%-iga från straffkastlinjen för att göra matchen helt jämn. Hade vi legat på en normal nivå på straffkasten hade vi vunnit...

Den lärdom vi kan dra av matchen är att en final är precis som vilken annan match som helst. Det är bara lite mer publik och annat krims-krams runt omkring. Och om man förlorar så är det inte hela världen... solen går upp i morgon också.

Poängplockare: Angelica Onevi 10, Therese Pettersson 7, Viveca Larsson 5, Linda Engström 4, Maria Häggbom 3, Ellinor Hallberg 3, Stina Hed 3, Camilla Holm 2, Louise Nordin 1.